Min bror ringde igår kväll och berättade att en gemensam vän dog i fredags. Ingen sjukdom, ingen olycka, inget våld. Hjärtstillestånd på jobbet. Han skulle fylla 27 strax innan jul. Jag vet inte egentligen varför jag skriver om det här, men jag kan bara inte inte skriva ett ord om det när det finns i mitt huvud hela tiden. Ni vet när man upprepar ett ord så många gånger att det till slut tappar sin betydelse. Det är så mina tankar går om och om igen och jag tänker att om jag tänker det tillräckligt många gånger så kommer det inte längre att göra mig ledsen. Hittills funkar det sådär.
Muerta 
Livet är så förbannat orättvist!
Stor kram till dig!
Det är ju det.
Kram
Man får försöka tänka på livet och ta vara på det så gott man kan. Minnas den goa människan som levde…
Jo. Så är det ju. Men det är inte helt lätt.
Usch, vad tråkigt! Beklagar!
Jag har en släkting som ligger för döden i cancer just nu,tänker så mycket på hennes tonårsbarn, livet är så orättvist!
Tack för omtanken, skickar lite tillbaka. Usch vad hemskt! Man ska inte behöva förlora föräldrar i den åldern… 😦
Så hemskt.
Ja. Och så svårt att greppa. Att det har hänt på riktigt.
Fy, så sorgligt. Är ännu svårare att ta till sig när det händer helt oväntat. Kram!
Kram